Den 7 september 2025 är Hittekattens dag som vi självklart vill hylla. I år gör vi det genom att låta Püppis dela med sig av sin berättelse 😻

Püppis berättelse:

Som jag minns, föddes jag vid skogskanten någonstans i Borås 2016. Där bodde jag sen med flera andra katter som liksom mig inte hade något hem och ägare

Vi fick klara oss själva, ibland fick vi mat av en dam i ett hus, tyvärr skötte inte hon om oss och kastrerade oss utan vi blev bara fler och fler.

En vacker dag 2021 fångades jag in av Katt i Borås som ville oss väl, men det visste ju inte jag då. De hade redan tagit hand om och hjälpt flera av mina andra kompisar. De kallade mig Timjan.

Jag kommer ihåg att jag bodde hos Sandra som alltid var snäll. Hon försökte verkligen bli vän med mig och få mig att lite på människor men jag vågade inte riktigt .Jag närmade mig lite men bara på natten när allt var lugnt i huset. Då valde jag att sova i hennes säng. Men det visste hon inte om. Eller??

En dag kom en kvinna som tänkte adoptera mig. Hon berättar att hon såg mig på Facebook och blev störtförälskad i mig fast beskrivningen av mig var inte så lovande. Det fanns även andra kompisar som behövde ett för alltid hem men hon valde mig, just mig.

Hon kom och hälsade på mig och Sandra. Jag gömde mig som vanligt. Hon vill se mig men det kunde hon bara glömma. Jag gömde mig så gott jag kunde. Men hon bestämde sig ändå för att jag skulle få komma och bo hos henne

Efter några dagar sattes jag i en transportbur och fick åka bil . Vad skulle hända nu? Sandra och Maria var med när jag lämnades till damen.

Varför frågade de inte mig om jag är redo för att flytta? Jag var rädd. Allt var så stort och jag gömde mig under soffan direkt. Men det fanns där en annan katt, en hane som var supertrevlig. Han hette Micki. Han gav mig tid och rum så att jag kunde slappna av.För de tvåbenta gömde jag mig i flera veckor.

Jag fick bo på andra våningen där jag verkligen kunde vara i fred. Jag gjorde oväsen på natten och gömde mig på dagen. Micki kom och hälsade på mig ibland och vi lärde känna varandra. Vi blev kompisar.

Damen satt mycket hos mig, försökte att klappa mig men jag bara fräste. Hon pratade med mig men jag brydde mig inte. Mannen i huset dök också upp ibland.

Efter flera veckor vågade jag äntligen gå ner för trappan även på dagarna. Jag utforskade och utökade mitt nya revir. Jag och Micki trivdes verkligen bra med varandra. Han var en lugn och fin kille.

Men jag var på min vakt när mina tvåbenta dök upp. Försökte de att närma sig, då fräste jag till.

När matte åkte på semester var jag ensam med husse och Micki. Då hände det nåt med mig. Jag gav upp. Jag hoppade upp på soffan och satte mig jämte husse. Efter flera försök av honom att klappa mig fann mig i detta.

Idag gillar jag att gosa med matte och husse. Jag får aldrig nog. En dag kom husse med en borste. Så skönt, jag bara njuter. Matte lockar mig med godis. Jag vågar sitta i hennes knä en liten stund innan jag får min belöning.

Men tyvärr förlorade jag min kära kompis Micki en dag.. Han blev sjuk. Jag hade äran att säga adjö till honom. Matte och husse har varit mycket ledsna.

2023 semestrade de och jag fick under tiden vistas hos Sandra. Hon var informerad om att jag önskar mig en ny kompis och jag träffade Snow som han hette då. Han blev dumpat i snöstormen i våras. Men vilken stilig härlig kille född 2020. Helt vit och långhårig. Jag blev ju förälskad med det samma. Sandra har verkligen lyckats med att hitta rätt kompis till mig.

Idag bor vi tillsammans med husse och matte ute på landet och vi vistas utomhus precis som det ska vara. Vi har vår egen lilla dörr och bestämmer själva vart vi vill vara. Mat så klart finns alltid. Både jag, som numera heter PÜPPI och LEO, före detta Snow, lever ett underbar och kärleksfullt kattliv.